För nån dag sen, när jag låg och gjorde en avslappningsövning, började mina tankar kretsa kring Andningen och dess betydelse för mej som människa.
Mina tankar gick till Tidens början och till att Gud, när han skapade den första människan,
blåste in "sin Livsande" i honom för att han skulle bli levande.
Om man leker lite med själva ordet 'livsande',
så är det första ord/beskrivning jag tänker på 'andas för att leva'.
För om vi slutar att Andas, så kommer hela kroppen att dö
- om vi inte får hjälp av syre utifrån..!
Ande/andning kan man ju också kalla 'Andedräkt'.
Och Andedräkten är ju det som omgivningen märker, av vår andning.
Så, Adam fick alltså 'Guds andedräkt' som sitt första andetag..!
Gud gav honom av sin egen Ande, klädd som syreatomer!
Jag känner mej så stärkt och trygg av den här 'bilden'!
Varje andetag jag tar, andas jag in Gud själv!
Och varje gång jag andas ut, så sprider jag Gud till min omgivning!
Det är ju 'inne' att stanna upp i vardagen
och ta några Djupa andetag,'känna' andningen.
Och detta har nu fått en ännu större betydelse för mej..!
Jag stannar upp och låter Gud klä mej med sin Ande!
För, Varje andetag som jag tar, andas jag in Gud själv!
Och Hans Ande klär sig i syreatomer som ger även mej Liv!
Och jag vill även uppmuntra Dej att just Nu
ta ett Djupt Andetag och känna att Gud själv fyller Dej :-) /
ANDAS IN
och
ANDAS UT :-)
Andning,
Asperger,
Gud,
Liv,
